Förvånad över hjärnans förmåga.
Glädjen i att minnas, om än ett lösenord
I att kunna minnas, kunna forma min hjärna.
Glädja mig själv ..

Orden dånar i mitt huvud, runt runt.
Dränks endast med drömmens hjälp och solens värme.
Det pyser, bubblar och visslar som i ett ångloks hjärta.
För mig - en gåta.

Regnets stilla smatter söver, nattleende smyger med sammetsvärme, vilan sjunger glädjesömn, kärleken finner nya vägar, drömmen kallar nu!

Tvivel sliter mig itu, får mig att gråta heta tårar.
Tvivel på om jag är bra nog, om jag räcker till den här gången.
Orkar jag?
Vill jag?
Komma ut starkare på andra sidan eller gå under, gå sönder gå i bitar?

När världen är upp å ner,
När fokus är fel i mitt sinne,
Ett ord eller två i mitt öra och vändningen startar.
Skiftar fokus och ler.
Som ett ankare i en storm…

Så må det vara,
att jag måste hålla dig i minnet.
Du öga i vansinnets storm,
du frid i sinnet.
Det må vara så,
att ingen hör min saknads rop.
Sålunda förlikar jag mig,
med mitt elddop.

Borta. Bortglömd. Bortvald. Bortsorterad. Borta.
Ett slutgiltigt ord med tyngd.
Ger negativa visioner om likgiltighet.

Jag väljer att inte gå den vägen. Tar en annan.

Jag vill ligga där bredvid dig, innesluten i din värme.
Känna dina andetag på min hals, höra mullret i ditt bröst när du skrattar och känna din hand på min axel.
Där vill jag vara alla dagar.

Min grynings första strålar
lyser upp en värld
vi brukade dela

Glöden i ditt ansikte den
reflekterade

Var kärlekens
leende

— Troglobit

Nätter då man inga stjärnor ser
vill jag bara släppa taget om
jordens dragningskraft

Sväva ut och vila min själ
där ovan molnen

— Troglobit